🙏

Det har gått 44 år sedan jag sprang på Scientologikyrkan av en slump. Jag var ung och jag var naiv och nyfiken. Inget konstigt med det. Jag hade nog också ganska dåligt självförtroende fast jag var inte riktigt medveten om det. Idag, när jag ser tillbaka, så ser jag ju det. Jag tror att det fanns de som tyckte att jag var enveten. Jag var inte högljudd och störig men jag ville inte riktigt följa strömmen. När jag var 14 och det var dags för konfirmation bestämde jag mig för att inte göra det. Det fanns ju inga bevis på att det fanns någon gud, sa jag. Mamma protesterade inte och ingen annan heller för den delen. Mamma påstod att hon trodde på Gud och hon hade en stor tavla på väggen i sovrummet med en slags tacksägelsebön som hon brukade sitta och läsa när hon hade druckit. En ganska otrevlig bön tyckte jag. Hennes man, den tredje och sista, höll med mig för han sa att den var masochistisk eftersom där stod saker som "Tack för lidandet...". Pappa, som bodde flera mil ifrån mig, var inte en troende person så han brydde sig inte särskilt om det. Har för mig att han nämnde något om presenter men jag ville inte konfirmera mig bara för att få presenter. Det var ju helt fel anledning till hela grejen. Jag hade den typen av integritet. Att inte göra saker bara för att "man gör så" utan för att jag trodde på det.