😇

Det var en rar och trevlig tjej nånstans i min ålder som jag skulle sitta i session med. Hon hade alltså gått en kurs i hur man använder terapimetoden (auditeringen) som beskrivs i Dianetikboken och jag skulle va "försöksperson" för en timme. Nå, försöksperson låter förstås lite dumt. Allt var ju välvilligt och dessutom vetenskapligt som dom sa.

De mindre rummen i Scientologikyrkans lokaler var inte tillgängliga så vi skulle sitta i ett större rum med många stolar som såg ut som en föreläsningssal. Den var tom just nu. På väggen bredvid mig satt Scientologikyrkans trosbekännelse. Jag ögnade igenom den och tyckte att den lät riktigt bra då den handlade mest om mänskliga rättigheter och inte nämnde någon typ av gud. Det som tilltalade mig mycket i denna religion var ju att man inte var tvungen att tro på någon gud utan fick bestämma själv vad man ville tro på. Trodde jag då......

Sessionen var som en lugn och trevlig pratstund där jag kände att jag kunde berätta om mig själv. Tjejen förklarade enkelt hur det hela gick till och hon sa att allt som jag skulle komma att säga var konfidentiellt. Så ställde hon några enkla frågor till mig medans jag skulle sitta mitt emot henne och blunda. Jag skulle titta inåt i mina minnen och återberätta något som jag upplevt obehagligt. Jag berättade om en gång när jag som liten hade ramlat av en gunga och slagit i hakan. Jag fick återberätta händelsen från början till slut några gånger medans minnet blev mer och mer tydligt, till slut så pass tydligt att jag tog mig för hakan då jag tyckte att jag just känt lite obehag av själva fallet. Obehaget av händelsen gick genast över. Då skrattade jag till och tänkte att detta var ju rätt så otroligt. Att jag kunde sitta och minnas nånting så att det till slut känds som om det hände just nu.  Något sådant hade jag ju aldrig varit med om förut. Jag trodde naturligtvis att detta var något nytt. En ny och revolutionerande upptäckt som Hubbard hade gjort. Jag hade inte hört talas om att det inom vanlig psykoterapi kunde ske något sådant. Jag var ju så ung och visste inte att det inte var en ny upptäckt detta att man kunde återuppleva känslor och förnimmelser ur gamla minnen när man berätta dem. 

Efter sessionen fick jag prata med en annan person som frågade vad jag hade tyckt om det och eftersom min upplevelse var positiv så undrade jag också över hur det kom sig att denna metod inte användes inom psykologin. Jag fick förklarat för mig att Dianetik vänder sig till människan som andlig varelse och därför räknas som religion medans man inom psykiatrin inte ser människan som en andlig varelse utan enbart som en materiell kropp och att man skär i avlidna människors hjärnor för att försöka förstå hur människan fungerar. Men ÄR du din hjärna, frågade han mig. Han sa att man brukar ju säga att man har en själ men vad säger du om din kropp? Du säger: ”min kropp, för du HAR alltså en kropp. Du ÄR inte en kropp. Men vem är det som HAR en kropp? Det är du. Och vem är du? Det är du som är själen.” 

Samtalet pågick en stund till och när jag åkte hem så hade jag något att fundera över. Att människan bestod av två delar. Dels den fysiska kroppen och dels den andliga varelsen som enligt Hubbard är själva jaget. Jag tyckte faktiskt att det lät rätt bra. Jag höll på att lära mig något för mig nytt. Och att prata med personerna i denna organisation om dessa frågor gav mig givande samtal. Inte hade jag en aning om att jag så sakteliga blev manipulerad. 

Tjejen som gav mig Dianetiksessionen har sedan många år hoppat av Scientology och hade en mycket jobbig period innan hon och hennes barn blev helt fria därifrån. Detta vet jag då jag fann henne på nätet och vi har skrivit en del till varandra om våra erfarenheter.