Scientologikyrkan föddes i USA på 50-talet och började verka i Sverige i slutet av 60-talet, blev skattebefriad som ideell förening med religiöst ändamål (i Sverige) 1999 och blev registrerad som trossamfund (i Sverige) år 2000 och därmed fick dom rätt att förrätta juridiskt giltiga vigslar. Scientologikyrkan har olika status i olika länder. När jag kom i kontakt med dem 1981 så sa man till mig att det var den snabbast växande religionen i världen och det säger dom än i dag trots att dom sedan internets intåg har förlorat mängder av medlemmar och har svårt att rekrytera nya. Efter att Berlinmuren föll 1989 så har dom lurat (ja, jag säger lurat) in många anhängare ifrån öststaterna och anledningarna till detta kan man spekulera i. 

(bild skapad med AI)

Hur som helst, nu satt jag där i ett av Scientologikyrkans klassrum i denna internationella samling av människor och kände mig motiverad. Jag lyssnade på rullbanden med Hubbards föreläsningar varvat med nerskrivet material och då och då skulle jag göra praktiska övningar. Det var övningar som skulle träna en till att kunna sitta stilla, lugn och oberörd inför en annan person på varsin stol mitt emot varandra och bara lyssna, se intresserad ut och svara på ett adekvat sätt eller sitta tyst beroende på vilken övning det gällde. Det kallades att man skulle vara i närvarande tid, i nuet - "present time" -  inte sitta och tänka på annat helt enkelt. Det var olika kommunikations-övningar kallade träningsrutiner som är graderade från 0 och uppåt vilket innebär att varje övning blir tuffare och tuffare och detta ska träna en till att som auditör kunna sitta och lyssna på en person som berättar om precis vad som helst som skulle kunna vara hur provocerande som helst och då är det meningen att man inte ska reagera utan bara sitta lugnt och samlat och få personen att känna förtroende.

Övningarna var roliga och utmanande ungefär som en lek. Lite som när man som barn leker "vem skrattar först" när man ska försöka låta bli att skratta. Man gjorde alltså dessa övningar två och två och man fick turas om att vara den som lyssnade och den som utmanade. Det finns scientologi-tekniska ord för allt detta för att det ska låta vetenskapligt men jag försöker att förklara saker och ting utan att behöva använda dem för det skulle ta för lång tid att även behöva förklara betydelsen av dom orden. En supervisor höll koll på hur pass bra man klarade att sitta och lyssna och svara utan att reagera och när han tyckte att man var tillräckligt bra signerades övningen på arbetsbladet och man fick gå vidare till nästa uppgift. Dessa "träningsrutiner" i totalt tio nivåer är de som gör att en scientolog, särskilt en heltids-scientolog,  till slut går omkring med en slags stirrande blick.