👫

 Jag var ungdomligt nyfiken och naiv, hade energi och en positiv tro på framtiden. Ungefär som många andra ungdomar som ger sig in i olika typer av religion, välgörenhet och humanitära aktiviteter för en god sak. Jag packade mina grejer, min kille kom upp och hämtade mig och vi åkte ner till hans familj via tåg, för ingen av oss hade bil och vi hade heller inga pengar att röra oss med. Det var som ett litet äventyr detta att åka tåg genom Europa och jag tittade ut genom tågfönstret med stora ögon och förundrades över hur enorma alperna var när vi susade igenom dem. Vid gränserna kom konduktörer och kollade våra biljetter och pass. Allt var ännu i pappersformat eftersom det var före internet och digitaliseringen. Det var till och med innan man började använda ID-kort i plast. Mitt svenska pass kastade dom alltid endast ett snabbt öga på medan min killes italienska pass verkade vara mer intressant för det kontrollerade dom mera noggrant. Sökte dom kanske efter kriminella maffiamedlemmar?

Apropå maffia så hade min mamma ringt till mig en kväll före avresan och var, som hon brukade vara vi den tiden på kvällen, alkoholpåverkad. Hon påstod att jag var på väg att blanda mig in i en maffia-verksamhet, för det är maffian som styr Scientologerna i Italien, sa hon, och hon skulle gå ut i alla tidningar och krossa dem påstod hon med sluddrig röst. Det var alltid lika obehagligt att få telefonsamtal från henne när hon var full. Jag brukade börja darra litegrand och bli gråtfärdig. Jag förklarade så gott jag kunde för min kille varför jag var så upprörd efter samtalet och hans fråga till mig då var: Vad har du gjort din mamma? Jag tänkte att han inte hade förstått vad jag försökte säga eftersom vi ännu inte hade något gemensamt språk för att verkligen kunna göra oss förstådda men så småningom fick jag i Scientology lära mig hur det kom sig att man "lägger skulden på offren" så att säga. En kort förklaring är att om du blir utsatt för något så är det du själv som har orsakat det enligt Hubbard. 

Det var inte en stor och himlastormande kärlek som förde ihop mig med honom. Det var mer att jag trodde på det här med att vara ihop med någon som tillhörde samma religion och därmed hade samma visioner. Trots att vi ännu inte hade ett gemensamt språk för att kunna föra ett vanligt samtal så tyckte jag inte att det utgjorde något problem. Vi skulle ju lära oss! Eftersom kommunikation var en grundlära i Scientology så tog jag för givet att vi skulle kunna prata jättefint med varandra så småningom när vi hade ett gemensamt språk. Jag var helt inställd på att lära mig italienska, vilket jag så sakteliga klarade riktigt bra. Och eftersom auditering (Scientologys "psykoterapi") var själva kärnan i läran, det som skulle göra oss fria på en andlig nivå, så tänkte jag att vi skulle komma att ha en mycket nära relation eftersom en auditör skulle vara en person som lär sig lyssna och är genuint intresserad av andra människors välmående.