Vi bestämde oss efter tre och ett halvt år för att flytta ner till Italien, till min mans hemtrakter där han hade sin familj, sina vänner och sin Scientologikyrka där han kunde fortsätta engagera sig på sitt eget språk. Han saknade allt det där och jag kunde förstå honom. Själv saknade jag en plats att kalla "hemma" där jag skulle kunna känna mig trygg i en gemenskap med familj, släkt och vänner. Jag hade egentligen ingen i Göteborg. Inte en enda familjemedlem eller släkting, endast ett par kompisar. Ett par av dessa är idag fortfarande mina goda vänner trots att vi bott långt ifrån varandra under hela vårt vuxna liv. Hur det kom sig att jag som 19-åring flyttat till Göteborg är en annan historia. Pappa bodde där ett par mil utanför men han flyttade till England ett par år efter att jag flyttat dit. Vi hade ändå ingen nära kontakt, vilket var ledsamt. 

Under min barndom hade jag fått flytta med mamma flera gånger. Först och främst från Ronneby där jag haft min trygghet under mina första sju år. Jag ville ju inte lämna den platsen. Där fanns mina närmaste vuxna och kusinerna som jag kände. Där var min gata. Min värld. Flytten gick först till Kristianstad i Skåne. Senare till en liten plats mitt i Smålands skogar och därefter till Linköping i Östergötland. Innan jag fyllt 18 och flyttat hemifrån så hade jag redan flyttat 10 gånger och bott i fem landskap. Det var jobbigt att behöva lämna kompisar varje gång och försöka hitta nya vänner.

När jag sitter här och skriver om mitt liv så kommer det upp många minnen och det är svårt att sortera ut vad jag ska skriva eller inte skriva eftersom denna blogg är offentlig. Jag vill inte låta som "oj vad det är synd om mig", för det är inte alls den effekten jag söker. Det är lätt att döma, bedöma, analysera och sätta "diagnoser" när man läser en text av en person man inte känner. Med detta säger jag inte heller att jag är perfekt.