När jag var ny i Italien och min första jul där närmade sig fick jag veta att de katolska prästerna brukade gå runt i hemmen före jul och välsigna hem och familj. Jag frågade om man var tvungen att släppa in honom även om man inte var katolik och fick till svar att man bör nog göra det ändå och man brukar ge honom ett kuvert med kollekt till kyrkan. Jag ville förstås inte vara motsträvig utan försöka "ta seden dit jag kommit" så att jag skulle vara accepterad där jag nu bodde och framför allt av min svärmor och den stora familjen. Jag ville ju inte komma där och tro att jag visste bättre på något vis. Efter hand som jag lärde känna dem alla bättre så förstod jag att dom accepterade mig som jag var och det kändes skönt. Dom var lite mer sekulära såsom många idag är. Men kristendomen är mera synlig och påtaglig i Italien. Bland annat står det små figurer och målningar av Maria och barnet lite varstans i gathörn och på husväggar och det kan hända att man ser små grupper av människor som sitter eller står tillsammans och ber med små radband. Jag visste egentligen ingenting om katolicismen innan, förutom att dom har biktbås i kyrkorna. 

Min man ville egentligen inte heller släppa in prästen när han skulle komma och ringa på men jag tror att han för fridens skull gick med på det. Prästen kom och han frågade om vi hade döpt vår lille son. Vi förklarade att vi inte hade gjort det för vi trodde inte på katolicismen och i Scientology brukar man inte ha dop, och att det är pojkens eget val när han växer upp att själv bestämma vad han vill tro på. Prästen svarade att eftersom vi själva var scientologer och levde efter det så hade vi redan gjort ett val åt honom. På sätt och vis hade han rätt. Våra barn blev ju heller inte konfirmerade, såsom alla deras kusiner blev. Jag kan känna att det å ena sidan var lite orättvist mot mina barn att dom inte fick ha konfirmationsfester med tårta och presenter som de flesta av deras vänner och kusiner.  Men jag tänkte och har alltid tänkt att var och en ska välja själv vilken religion man vill tro på eller om man inte vill tillhöra någon religion alls och det gäller även mina barn. Att ha dåligt samvete och känna att man inte har gjort tillräckligt för sina barn är rätt vanligt, vare sig man tillhör en religion eller ej. Och det är vad jag känner när jag ser tillbaka.