I ett av mina tidigaste inlägg i bloggen förra året berättade jag att jag hade lyssnat på en svensk podcast och plötsligt insett att Scientology var en sekt precis som alla andra sekter. Men något hade börjat röra sig inne i mitt huvud redan några år tidigare. Innan jag kom tillbaka till Sverige (2011) hade jag aldrig hört talas om fallet Thomas Quick utan det hörde jag talas om först då jag runt 2012-13 av en händelse såg något program på TV om det hela. Han hade erkänt omkring 30 mord och dömts för åtta av dem men frikänts från samtliga år 2013. 

Jag blev självklart intresserad av att veta mer om fallet eftersom det hade med psykiatrin att göra och tydligen hade varit något hemskt misslyckande. Som medlem i Scientologikyrkans antipsykiatrigrupp KMR sedan 2002 var jag van vid att vara uppmärksam varje gång jag hörde talas om våld i samband med psykiatri och att leta efter information om just psykiatrins misslyckanden av olika slag. Men då bodde jag i Italien och följde inte svensk media. I KMR får man lära sig hur och var man söker, vad det är man ska leta efter, hur man dokumenterar och vilka frågor man ska ställa till personer som på något vis haft med saken att göra, anhöriga, vänner och andra inklusive patienten om man får tillfälle att prata med denne. För det man gör i KMR är att samla så mycket bevis som möjligt på att psykiatrin bara förstör för att till slut få bort hela psykiatrin från planeten. Det jag egentligen ville göra var att hjälpa människor  som mådde dåligt och jag blev manipulerad till att tro att jag hjälpte människor genom detta. Jag trodde på det, även om jag blev ledsen varje gång som jag märkte att en människa som mådde dåligt och gick i psykiatrisk vård egentligen inte kunde få någon konkret hjälp av oss.

Jag började titta på program som handlade om Thomas Quick som egentligen heter Sture Bergwall. Jag tänkte att det var ju självklart att man drogade ner den stackars killen för det är just det man gör i psykiatrin, hade jag fått lära mig. Hubbard menar att psykiatrin förstör människors hjärnor med droger, lobotomi och elchocker med flit så att dom inte kan bli auditerade i Scientology och uppnå total frihet. Dom bli uteslutna från auditering och kallas på internt språk för "illegal PC" eller "illegal preclear". Preclar (ordagrant översatt = för-klar) förkortat PC, är beteckningen på en person som får auditering i Scientology. 

I ett av programmen jag såg angående fallet Quick var det en kvinnlig forskare, Elisabeth Loftus, som pratade om så kallade falska minnen. Hon förklarade att det går att få människor att minnas händelser som aldrig har inträffat och att man själv kan vara fullkomligt övertygad om att minnena är äkta. Hennes arbete användes tydligen som motvikt till teorin om "bortträngda minnen" som spelade en central roll i Thomas Quick-fallet. När jag hörde henne förklara de här sakerna så kände jag motståndet inom mig och samtidigt en känsla av oro. Mitt inre spjärnade liksom emot den här informationen som var tvärtemot vad jag blivit övertygad om i Scientology. Som scientolog får man ju, tror man, kontakt med en hel massa "dolda minnen" i auditeringen från inte bara detta liv utan alla tusentals och miljontals liv man har levt tidigare.... Skulle de minnena vara falska?? Nej, nej. Det här stämde inte, tänkte jag. Men där såddes ett frö som jag dock inte vågade låta växa då. Men det fanns där. 

Falska minnen.... Det hände att jag funderade lite ibland på det jag hört i TV och tänkte på mina erfarenheter bland scientologerna, vad jag själv upplevt, vad andra berättat, vad jag läst och lärt i Hubbards texter. Mitt ex berättade en gång om sitt första "minne" från ett tidigare liv och samtidigt sa han att man egentligen inte ska berätta för andra om saker som kommer upp i auditeringssessioner. Han sa också att man först bara tror att det är fantasier som kommer upp i ens huvud under sessionerna men så småningom så inser man att det faktiskt är verkliga minnen. Detta är vad jag hört andra scientologer också säga. På det viset blir man invaggad i tron att de fantasier som dyker upp i ens huvud under en auditeringssession faktiskt kan vara riktiga minnen från tidigare liv. Det lät spännande och jag ville tro på det. Jag började ju också berätta om "minnen" som dök upp i mitt huvud under sessionerna och jag ville tro på dem.

Är man ständigt i kontakt med Scientologikyrkan, scientologer och Hubbards böcker och texter av olika slag i någon kurs eller auditering och dessutom lever med en övertygad scientolog så har man i stort sett inget andrum, det vill säga det blir liksom ingen tid över för att verkligen få lite distans och kanske upptäcka vad det egentligen är man själv känner och tror. Man varken vill eller vågar ta avstånd. Klart att jag ville tro att allt det där var sant. Jag ville tro på att jag skulle kunna återvinna färdigheter som jag hade kunnat i ett tidigare liv.

 Jag lyssnade nyligen på en bok av psykiatern Anders Hansen som heter "Hjärnans akilleshälar" där han bland annat pratar om just hur minnet fungerar och om falska minnen. Mycket intressant och lärorikt. Om man pratar med gamla vänner som man kanske har varit på samma tillställning med så brukar man upptäcka att man inte minns saker på samma sätt. Man kan bli rent överraskad över att man trott sig minnas något som kanske inte alls stämmer. Jag har själv varit med om det. Jag har accepterat det där med falska minnen numera och det känns bra vilket det inte gjorde i början. Min inre värld blev ju uppochnervänd.

Jag köpte Sture Bergwalls egen bok "Bara jag vet vem jag är" när den kom ut 2016 för jag ville höra hans egen historia. Då var jag fortfarande troende scientolog och tyckte att hans fall var ett tydligt bevis på att all psykiatri måste försvinna från vården. Hans bok fångade mig och jag läste snabbt ut den. Jag tyckte så synd om denne man som i hela sitt liv haft det så känslomässigt jobbigt ända sedan han från tidig ålder insett att han drogs till män vilket ända till 1979 klassats som en sjukdom och att han tidigt förlorat den enda personen, mannen som han verkligen känt sig älskad av. Jag kände att jag förstod honom i hans berättelser i boken och kände mig både ledsen och arg över hur man kunde behandla en svag människa på det vis som han blivit behandlad. Tack och lov att allt uppdagades till slut!

Idag ser jag förstås inte längre Bergwalls fall som ett bevis på att all psykiatri måste försvinna. Idag är jag inte scientolog längre, inte medlem i KMR och lyssnar emellanåt med viss nyfikenhet och intresse på vad man upptäcker inom psykiatrin. Men hans fall har också varit en del av min väg ut ur hjärntvätten så att säga. Att höra andra människors berättelser är betydelsefullt.